Demenssjukdomar var temat för den senaste föreläsningen på Ekerö bibliotek tisdagskvällen 16/3. Eva Pilenvik höll i föreläsningen som tog plats mitt i bibliotekslokalen.

Eva Pilenvik är överläkare vid Stockholmsgeriatriken och har jobbat med demenssjukdomar sedan 1994. Nu jobbar hon på minnesmottagningen vid S:t Görans sjukhus.

Pilenvik började med att berätta kort om hur man såg på demenssjukdomar för något sekel sedan.

 – I början skilde man inte på ålder och demens. Det är först i samband med Alzheimers forskning som man konstaterat att ålder och demens är skilda saker.

Riskerna ökar med åldern
Hon berättar att sannolikheten att drabbas av en demenssjukdom ökar med åldern. När man pratar om demenssjukdomar brukar man ta Alzheimers som exempel eftersom det är den vanligaste sjukdomen. 50 procent av demensfallen är av alzheimertyp.Alzheimers är en sjukdom som bryter ned cellerna och dess förbindelser i hjärnan. Det innebär att signalerna inte går fram som de ska, eller inte når fram över huvud taget. Kort sagt vittrar hjärnan sönder.

För att man ska kunna ta reda på om någon har Alzheimers måste man göra en klinisk diagnos. Det innebär att man utesluter andra tänkbara sjukdomsorsaker. De förändringar som sjukdomen utsätter hjärnan för går att se först i efterhand och då i mikroskop.

 – I dag går det att göra en så kallad PET-undersökning som indirekt mäter hjärnans funktion, berättar Pilenvik.

Den undersökningen är dock mycket dyr och ger inte heller besked om förändringarna gjorts av Alzheimers.
Det finns ett obligatoriskt kriterium för att en sjukdom ska klassas som demenssjukdom och det är att patienten har någon form av minnesstörning. Förutom minnesstörning krävs antingen afasi, apraxi eller agnosi*. Allt detta måste ha pågått i minst sex månader. Först då kan man klassa det som sjukdom.

Tidsorienteringen försämras successivt.
Till sist minns man inte betydande livsögonblick och kan inte göra någonting. Namnet reagerar man dock på långt in i sjukdomen.
I dag finns tacksamt nog bromsmediciner att tillgå. Dessa är dock, som sagt, just bromsmediciner. Man kan alltså aldrig få tillbaka den minnesförmåga man förlorat.

 – Forskningar visar på att bromsmedicinerna hejdar utvecklingen i ungefär två år, säger Eva.

Undantag finns. Eva berättar om en kvinna som stått oförändrad i sitt sjukdomstillstånd sedan 1995/96 då de satte in bromsmediciner.
Den som har frågor runt Alzheimers kan vända sig till Brommageriatriken som ligger i Blackeberg, alltså gamla Beckomberga. Extra stolar fick plockas fram så att alla skulle få plats.

Simon Sundberg
simon.sundberg@kaggeholm.nu