Så är man i Kairo. Min svenska vän och jag landade klockan två på natten. Varmt var det.
Fattade inget som stod på skyltarna, och fattar inte så mycket arabiska...
Ramses (ja, samma namn som en av faraonerna...)hämtade oss.
Men vi hade ingen frukost tills morgonen. "Äh, då köper vi det" sa Ramses som det vore världens mest naturligaste sak att göra. "Men klockan är ju två" , utbrast jag och min kompis och tittade på varandra. "Jo, men här kan man få tag i nässpray vilken tid på dygnet som helst" svarade han förnöjt.

Så traskade vi in i en affär, kände mig hur snuskig som helst, med röda ögon, mascaraklet över hela ansiktet och med tuffsigt hår. Men vem bryr sig, tänkte jag trött.

Något jag har märkt under min första dag i denna stad är att det är kaos i trafiken.
Ingen vet ens vad ordet trafikregler är. Jag har ännu inte kommit underfund med om de har höger eller vänstertrafik. Alla åker hur som helst, tutar och folk går mitt i gatan.

Efter skumpiga minuter på en bakgata hittade vi rätt till vår lägenhet.Vita väggar, mattor och en tv. Kan ju vara bra om vi vill kolla på en såpa...
Men sängarna var ingen hit... Kändes snarare som om jag hakat av dörren och lagt den mellan två stolar. Kudden, vad kan man säga om den? Nu vet jag i alla fall hur Jakob i Bibeln kände sig när han tog en sten till huvudkudde. Vi hann väl sova en timme. Sedan satte böneroparen i gång med sitt gapande.

Dagen efter var ett äventyr utan dess like. Vi träffade några vänner, jobbade lite och var klara klockan halv fem så vi bestämde oss for att ta tunnelbanan hem. "Men klarar ni det", frågade en av vännerna? "Inga problem", svarade vi morskt och tänkte att vi har ju åkt tunnelbana i Stockholm. Men, det visade sig vara lite annorlunda här.

Biljetterna köpte man med smutsiga små sedlar. Det var jättevarmt och trångt. Alla stirrade och pratade om oss vilket fick mig att fundera på om jag hade något mellan tänderna. Väl hemma, utmattad och sömnig tog jag mig till min stenhårda säng. Böneroparen satte i gång även denna natt vilket fick mig att vakna, och jag låg och tänkte på om jag någonsin kommer vänja mig vid detta.

Vi hade bestämt träff med en utav våra vänner på tunnelbanestationen. De första två vagnarna på tunnelbanan är endast för kvinnor, men inte tittade de mindre för det. Det var dessutom så knökafullt att jag stod klistrad mot dörren. Detta fick mig att tänka en massa tankar om vad som kunde ha hänt om dörrarna plötsligt gick upp i farten.

Vi kommer att ta dagarna som de kommer nu, jag tror att vi kommer att ha kul och att det kommer gå bra. Det är bara så mycket nytt, och allt är okänd terräng. Men skam den som ger sig, vi är båda envisa.