Det är med vemod och en viss lättnad som jag tar den sista pepparkakan ur burken. Vemod för att julens varma och mysiga stämning är borta för i år. Men lättad över att slippa stressa sig till magkatarr för att hitta de rätta julklapparna, den traditionella julmaten och den perfekta julstämningen.

Är julen verkligen värd allt svett och slit?

Varje år har jag sagt till mig själv att handla julklapparna i god tid. Att börja redan på mellandagsrean. När sedan december månad kommer och jag inte har köpt en enda julklapp infinner sig paniken. Generat ringer jag runt till nära och kära eftersom jag tappat bort listorna över vad de önskat sig. Jag skriver ner allt än en gång, och hoppas på att kunna tyda mina kråkfötter sen.

Så kastar jag mig ut bland alla andra sista-minuten köpare och sliter bland vaser, klockor och leksaker. Plötsligt, i all svettånga, slår det mig att mina tre barn saknar cirka 90 procent av allt på deras önskelistor. Mitt dåliga samvete tvingar mig, med fullastade kassar, ut till den gigantiska leksaksaffären i Kungens kurva. Där befinner sig självklart större delen av alla Stockholms småbarnsföräldrar också. Jag tar fram önskelistorna och tränger mig fram mellan alla hyllor och människor. Robotspel, docka, polisbil.

Tre timmar senare ställer jag mig snällt längst bak i kön till kassan. Väl klar väntar nästa kö till inslagningsdisken. Flera barnförbjudna ord snurrar omkring bakom min svettiga panna när jag småspringer ut ur affären. Fast besluten om att slå in allt i kväll när barnen sover.

Hemma är det späckat schema. Natta barn, klä granen och griljera skinkan. Klockan tre samma natt kan jag äntligen lägga mig och få några timmars sömn innan den stora dagen stundar.

På julaftonens morgon vaknar jag av små tassande fötter och till ljudet av prassliga paket som försiktigt vänds och studeras. Jag smyger upp och ser tre yrvakna barn som ivrigt letar efter paket med sina namn på. Plötsligt känner jag inte längre någon stress. Jag är lugn och känner äntligen hur julkänslan infinner sig. Barnen upptäcker mig och ler generat.
– God jul mina älsklingar, säger jag, och ramlar nästan omkull när de springer till min famn.

Visst är julen full av stress och slit, men den är helt klart värd det. För vad är en bättre gåva än att se sina barns förväntan, glädje och lycka när de öppnar dörren till den högst verkliga tomten, som är där för just deras skull.
Så för mig är det med vemod som jag sakta och njutningsfullt äter julens sista pepparkaka.

Veronica Hellgren
Veronica.Hellgren@kaggeholm.nu